Satt och pratade med E i telefon ganska länge ikväll, åh de fick ganska många funderingar efter...
Har insett att jag verkligen måste försöka glömma han!
Kan inte gå och hoppas på att ett mirakel ska hända, de måste vara lite mer än de är just nu..
Åh de vet vi att de aldrig kommer hända, vilket är synd som sagt!
Men vad göra åt saken?
Antingen kör man på och står och stampar på samma ställe hela tiden, vid en som bara vill ha lite..
Eller så hittar man en som vill ha allt och lite till!
Vet inte riktigt om jag gillar tanken på att släppa taget och glömma, men de är nog ett nödvändigt ont, vill inte stå och stampa. Vill ha ut de här lilla extra!
Önskar bara att allt hade kunnat vara en dans på roser, men sån tur har man inte..

Nä nog fan var de mycke lättare förr!
Sen kanske de är dags att våga också, man kan inte vara rädd för att bli bränd hela tiden, då kommer man ingenstans.
Sen när man kommer till den punkten att man är rädd för kärleken, då har de gått för långt.

Vem vet, de kanske är han 25 mil bort som är han med stort H, men man backar automatiskt iställe för kliver fram ett steg.


Lite funderingar så här i natten!